när du skrattade ditt skratt som jag saknat så mycket
och när solen värmde oss bara för en sekund.
Det kändes som vanligt, som innan jag sköt er alla ifrån mig.
Jag vet också att mitt hjärta slog dubbelslag när jag såg dina händer.
När du skrek mitt namn, var allting så suddigt och svart.
Du höll mig i bakhuvudet, och precis innan jag stängde mina ögonlock
som vägde mer än bly,
såg jag din handflata.
den var så röd av mitt blod.
Jag kan erkänna att det gjorde mig rädd.
Men jag försökte verkligen att säga något, att ställa mig upp och le
men det enda jag kände var att jag kunde lika gärna ligga kvar där
och se vad som hände.
Och när regndropparna en efter en träffade mina kinder
så nynnade jag på Håkan Hellström i mitt huvud.
No comments:
Post a Comment