Att Emil kan sina ord.

Din arm är så nära min
Har du bedömt avståndet fel?
Du viskar så tyst mot min hals
är du hes?
Alla andra har somnat här
det är bara du och jag
Vem har du blandat ihop mig med nu?

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg nåt nu, säg det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu

Att du lämnade mig.

Jag köpte ett halsband till honom den dagen jag skulle hälsa på honom på hemmet.
Hemmet han hade varit på i nästan ett halvår.
Jag fick egentligen inte hälsa på honom, han hade förbjudit mig.
Men när hans mamma dog ville jag finnas där för honom,
även om det bara skulle vara en timme eller två.
Även fast han kanske egentligen inte ville.

Jag fick reda på vad som hänt två dagar innan jag åkte till honom.
Jag satte mig på det första tåget som gick ner till göteborg.
Hans mamma hade dött i cancern som hon hade kämpat mot i flera år.
Jag förstod att han mådde dåligt eftersom han alltid
sagt att han inte visste vad han skulle göra utan henne.
Att han inte kunde leva utan henne.
Och mig.

Jag höll i halsbandet hela vägen, jag höll det i min hand som om
det vore det värdefullaste jag någonsin ägt.
Det var det inte, det var han, min bästa vän,
han var det värdefullaste jag någonsin haft i mitt liv.
Han var 17 och jag var 15, han sa alltid att hade han trott på kärleken
hade han velat haft mig, och jag svarade alltid med att hade jag kunnat
bli kär hade jag valt honom.
Han berättade alltid hur mycket han älskade mig, hur mycket han så gärna skulle vilja
ha mig om han inte vore så förstörd, han sa det alltid när
vi satt och tjackade eller söp i någon sunkig lägenhet i
ett alldeles för farligt kvarter för någon i min och hans ålder.
Men han var värre än han såg ut, han såg så snäll och han var otroligt vacker,
men när han ville kunde han verkligen vara livsfarlig.

Minnena av när han slog en kille blodig och medvetslös bara för att han var för
närgånen på mig, sitter fortfarande kvar i näthinnan när jag blundar, precis
som tusen andra minnen vi haft tillsammans.
Jag blev rädd för honom då, att se han sitta över en kille dubbelt hans storlek
och bara mata slag gjorde mig rädd.
När han vände sig om mot mig var han full av blod och huden på hans knogar
hade spruckit.
Jag ryggade tillbaka lite när han gick nämre mig.
Han stannade tvärt och log mot mig.
Är du rädd för mig Nea?
Jag granskade hans ansikte lite, hans pupiller var stora och blanka, hans tänder var vita
och hans leende var vacker.
Jag nickade mot honom, jag var rädd.
Du behöver inte vara rädd. Jag kommer aldrig skada dig, jag kommer heller
aldrig få låta någon skada dig.
Jag vet Josh, men det är jobbigt att se den jag älskar slå någon annan blodig.
Han gick fram till mig och tog tag i min midja.
Jag skulle kunna slå sönder alla människor i världen för din skull.
Jag kramade honom och han kysste mig.

När jag kom fram till hemmet fick jag ett stort leende på läpparna,
jag skulle få träffa honom igen, vi hade inte setts på ett halvår.
Han hade varit ren i ett halvår nu, han sa att han ville förbättra
sig själv så han kunde hjälpa till att förbättra mig.
Jag förstod inte varför någon skulle vilja ens försöka bättra på mig,
men han sa att det spelade ingen roll, vi skulle vara vänner i hela vårat liv och
han sa att då kunde vi inte fortsätta vara drogmissbrukande alkoliserade tonåringar.
Jag öppnade dörren och gick in, det var en tjej i receptionen och hon funderade på vem jag var.
Jag vill träffa Josh, sa jag med ett leende.
Josh?
Jag nickade.
Vänta här. Hennes röst och ansikte var allvarligt.
Mitt leende försvann när det kom en allvarlig man gåendes mot mig.
Han presenterade sig som Markus Andersson.
Jag presenterade mig som Nea.
Han såg ännumer allvarlig ut när jag sa mitt namn.
Så du är Nea?
Ja.
Josh pratade om dig hela tiden.
Pratade?
Ja, du måste veta att Josh värdesätte dig så högt.
Vad är det som har hänt?
Han älskade verkligen dig, och..
VAD fan är det som har hänt?
Jag kramade halsbandet hårdare och hårdare i min hand.
Josh avled imorse.
Va?
Han tog sitt liv, vi hittade honom i duschen, han hade hängt sig i vattenledningen.
Jag tappade halsbandet.
Nea, jag vet att du är chockad just nu och..
Jag vände mig om och gick ut ur huset.

Efter ett tag började jag springa nedför gatan, jag sprang tills lungorna nästan gick sönder
och tills benen inte bar mig längre.
Jag hamnade i någon park, la mig på gräset, försökte andas .
Jag förstod inte att du hade lämnat mig, du lovade att inte göra det.
Du lovade och du svek mig, du sa att du älskade mig och att du var min bästa vän.
Men du lämnade mig så snabbt, du lämnade mig, du försvann.
Mitt hjärta.
Du lämnade mig.
Fan.
Mitt hjärta.
Fan.
Mitt hjärta.
Mitt hjärt.a

Att inte släppa in dig.

Att du inte förstod hur rädd jag var när jag berättade,
att du inte förstod hur illa jag mådde och hur mycket jag skakade.
Att du inte förstod att jag släppte inte in dig, för att du inte släppte in mig.

Att döden var där innan morgonsolen hunnit fram.

Och när sjuksköterskan somnade,
passade jag på att smyga mig ut ur det vita rummet.
Det var tyst i hallarna.
Jag hörde flera pipande maskiner när jag smög mig med lätta fötter
förbi alla rummen.

När jag smög förbi ett rum med öppen dörr hörde jag någon viska.
Jag stannade och kollade in, där låg en man mycket mycket äldre än mig.
Han log mot mig, han hade inget hår kvar på huvudet och stora mörka påsar under ögonen.
Han såg verkligen sjuk ut.

- Kan du inte heller sova? Frågade han .
Jag skakade på huvudet.
- Fryser du inte?
Och när han frågade mig så kom jag på att det gjorde jag faktiskt.
Jag hade en vit t-shirt på mig och bara ben och fötter.
- Jo, men jag ska inte klaga, svarade jag.
Han log mot mig, jag gav honom ett leende tillbaka.
- Vad gör du uppe och går?
- Jag är rädd.
- För?
- Döden.
- Det är inte jag, sa han med en suck.

Han måste sett att jag såg ut som ett frågetecken för han fortsatte;
- Jag har cancer och dör nog snart, då kan jag inte ha rädsla för det oundvikliga.
- Är man inte rädd för döden så har man inte levt livet som man vill.
Jag slog mig själv inombords för att jag aldrig kan tänka på vad jag säger.
- Du är klokare än du ser ut.
Jag svarade inte på det, för jag var inte säker på om det var en komplimang eller en förolämpning.

Jag satt bredvid hans säng och pratade med honom i några timmar,
tills en sjuksköterska hittade mig och drog mig tillbaka till rummet.
- Jag får tacka för sällskapet, sa jag innan jag gick.
Han nickade bara med ett leende.

Jag tänkte på allt han berättade för mig, hans barndom, hans giftemål, hans liv.
Och hans död som skulle komma.
Jag la mig i sängen och kunde sova en timme eller två.

När jag gick tillbaka till rummet på morgonen var han inte kvar.

Att hjärtat väger 5kg extra.

och ni vet jag har sagt det förut:

jag valde aldrig att falla, det gjorde jag inte, och därför vet jag inte heller
hur man gör för att sluta.

Att vara sönder på både insidan och utsidan.

Jag vet att jag fick en stråle av lycka igenom mig
när du skrattade ditt skratt som jag saknat så mycket
och när solen värmde oss bara för en sekund.
Det kändes som vanligt, som innan jag sköt er alla ifrån mig.

Jag vet också att mitt hjärta slog dubbelslag när jag såg dina händer.
När du skrek mitt namn, var allting så suddigt och svart.
Du höll mig i bakhuvudet, och precis innan jag stängde mina ögonlock
som vägde mer än bly,
såg jag din handflata.
den var så röd av mitt blod.

Jag kan erkänna att det gjorde mig rädd.
Men jag försökte verkligen att säga något, att ställa mig upp och le
men det enda jag kände var att jag kunde lika gärna ligga kvar där
och se vad som hände.

Och när regndropparna en efter en träffade mina kinder
så nynnade jag på Håkan Hellström i mitt huvud.

Att vara kär.

Jag kommer ihåg när jag sov hos dig en natt.
Vi pratade i timmar, och bara njöt av varandras berörning och sällskap.
Du kysste mig i timmar.

Och någonstans på vägen hem slår det mig att
det är förmodligen såhär det känns att vara hav när
det mullrar men det spelar ingen roll

det gör inget

för i mig är alla dörrar öppna och stränderna redo för stormen.


men sen försvann allt det där. jag slutade att vara kär.
och fick en tomhetskänsla.

Att inte räcka till.

Känslan att inte räcka till hade jag haft ofta i mitt liv.
Och den var det värsta jag visste.
Folk stöttade sig på mig och förväntade sig att jag skulle vara stadigare än ett berg.
Men sanningen var att jag rasade ihop inombords hur lätt som helst.

Det kändes som att jag hade svar på allt ett tag.
Men sedan blev det bara tomt.
Och jag ville bara skrika sluta! men det hade jag inte modet till.
Så jag bröt ihop och gjorde fel beslut som kanske egentligen var rätt(?)
eftersom det gjorde mig till den människan jag är.

Att jag aldrig känt vinden.

Allt jag kunde tänka på när jag låg i min säng och lyssnade på Håkan samtidigt
som jag stirrade upp i taket så länge att jag numera kan varenda spricka i det,
var hur jag kunde ha förtjänar någon så bra som dig
Att du ens kunde se mig som en bra människa var i mina ögon, helt otänktbart.

Och det sättet du alltid lyste upp min dag fick mig att le.

Praise the lord, Pass the ammunition.

kasper

klicka för större bild och alla slarvfel och skit.

Att försöka andas.

Jag och min bror sitter i varsitt rum och spelar varsin musik.
Från hans högtalare strömmade hiphop ut, från min spelade ska-musik.

Känslan att vara hemma äter upp mig och ger mig en chans att andas för några sekunder.
Här kan jag vara själv, här kan jag se ut hur jag vill, här finns ingen drama.

Och även fast min bror klagade på min musik älskar jag honom lika mycket.
Och när jag satt där och tänkte efter på mitt liv förstod jag hur mycket mina syskon
stöttat mig genom åren, och hur jag aldrig kan ge dem tillbaka all kärlek.

Jag kommer ihåg, när vi stack från stan.

Han tände en cigarett, knackade fundersamt med
fingrarna på framsidan av något som såg ut som en
påkostat magasin för glassreklam och lät röken
singla ut ur näsborrarna.

- Jag vet var man vilar ett hjärta, sa han tillslut och log.
- Bra, sa jag. Då åker vi dit.