Att döden var där innan morgonsolen hunnit fram.

Och när sjuksköterskan somnade,
passade jag på att smyga mig ut ur det vita rummet.
Det var tyst i hallarna.
Jag hörde flera pipande maskiner när jag smög mig med lätta fötter
förbi alla rummen.

När jag smög förbi ett rum med öppen dörr hörde jag någon viska.
Jag stannade och kollade in, där låg en man mycket mycket äldre än mig.
Han log mot mig, han hade inget hår kvar på huvudet och stora mörka påsar under ögonen.
Han såg verkligen sjuk ut.

- Kan du inte heller sova? Frågade han .
Jag skakade på huvudet.
- Fryser du inte?
Och när han frågade mig så kom jag på att det gjorde jag faktiskt.
Jag hade en vit t-shirt på mig och bara ben och fötter.
- Jo, men jag ska inte klaga, svarade jag.
Han log mot mig, jag gav honom ett leende tillbaka.
- Vad gör du uppe och går?
- Jag är rädd.
- För?
- Döden.
- Det är inte jag, sa han med en suck.

Han måste sett att jag såg ut som ett frågetecken för han fortsatte;
- Jag har cancer och dör nog snart, då kan jag inte ha rädsla för det oundvikliga.
- Är man inte rädd för döden så har man inte levt livet som man vill.
Jag slog mig själv inombords för att jag aldrig kan tänka på vad jag säger.
- Du är klokare än du ser ut.
Jag svarade inte på det, för jag var inte säker på om det var en komplimang eller en förolämpning.

Jag satt bredvid hans säng och pratade med honom i några timmar,
tills en sjuksköterska hittade mig och drog mig tillbaka till rummet.
- Jag får tacka för sällskapet, sa jag innan jag gick.
Han nickade bara med ett leende.

Jag tänkte på allt han berättade för mig, hans barndom, hans giftemål, hans liv.
Och hans död som skulle komma.
Jag la mig i sängen och kunde sova en timme eller två.

När jag gick tillbaka till rummet på morgonen var han inte kvar.